Patienten kommer in på kliniken och säger att hon har fått akut ryggskott av att böja sig framåt och hämta upp en sak från golvet. Det bara ”högg till” helt plötsligt. Patienten är frågande till hur det kan komma sig att böja sig ska vara så farligt för ryggen.
Vi alla vet att ryggen är gjord för böjning. Vi ska inte behöva tänka på en viss typ av hållning eller en viss strategi för att böja oss framåt. Varför får vi då så ofta akut smärta ”utan anledning”.
Kanske finns det ändå en orsak till att ryggen helt utan anledning låste sig och gav en massiv kramp.
Var det en kota som hoppade snett? Njaee.
Troligen är det en spänning i kroppen som över tid byggts på till att vara så pass hög att minsta lilla utmanande position gav ett akut försvar i kroppen, ryggskottet är ett faktum!
Jag brukar förklara för mina patienter att kroppens ”inre spänning” är som ett glas med vatten.
När vi är i balans. Vi kanske rör på oss tillräckligt, vi kanske äter sund mat, vi motionerar regelbundet på lagom nivå, vi har goda och sunda relationer osv. Då har vi knappast ryggskott. Jag säger ibland att jag har aldrig träffat en patient som fått ryggskott när han/hon varit nykär, fått löneförhöjning, solen skiner och man precis har vunnit på Triss.
Däremot har jag träffat många patienter som fått ryggskott när det är lite ”gnabb” hemma, lite för mycket på jobbet, det är gråmulet ute och chefen är på en som en hök eller det skaver lite mellan kollegor samtidigt som man fick en P-bot.
Din kropp är som ett glas med vatten förklarar jag då. När du är i god balans är glaset relativt tomt. (symbolik). Då har du gott om utrymme för att fylla på glaset med vatten (utsätta kroppen för ”fara”).
När glaset är fullt, kanske till och med har ytspänning, då är det hela tiden på gränsen till att hända något, att få till exempel ryggskott. I glaset så räcker det då med en droppe så rinner det över. Det räckte alltså att bara försöka ta på sig strumpan så högg det till i ryggen.
Så, hur ska då patienter göra för att sänka sin nivå av vatten i glaset. Jo men självklart har det med många faktorer att göra så som motion, sömn, kost, stress etc. Men visst kan det vara bra att gå på regelbundna behandlingar i förebyggande syfte. Behandlingar syftar i mångt och mycke i min värld till att minska spänningsgrad i kroppen. Minska spänningsgrad i yttre globala systemet och kanske höja aktivitet i inre lokala systemet, det djupt stabiliserande systemet.
Hur ofta är då lagom för en patient att gå på behandling?
Ja, den som har svaret på denna fråga får nog nobelpris. Min erfarenhet är att det märker man när man arbetat med sin patient några år. Men rimligt hos mig brukar vara att komma kanske var 6-8.e vecka om man vill gå regelbundet. Sedan finns det patienter som går oftare än så och absolut patienter som går mer sällan, kanske 1-2 gånger/år. Den största skaran är nog ändå den som kommer och går när de får symptom men då ska vi komma ihåg att symptom/smärta är ofta det sista som kommer och det första som försvinner. Funktion är det vi arbetar med för att hålla patienten i schakt. Det kan låta som ”sälj” men det är nog närmare bestämt sanningen.
Så, var noga med att förklara för dina patienter ”Varför” oväntade hugg kommer utan större anledning. Kan det ha att göra med att glaset är fullt?
Arbeta för att sänka patientens ytspänning och skapa utrymme för ”faror” =)
Glaset nästan tomt: Gott om marginal till att utsätta kroppen för ”fara”
Glaset mer än halvfullt: Ont om marginal till att utsätta kroppen för ”fara”
Glaset fullt, ytspänning: Nu räcker det med ett litet ”snedsteg” så hugger det till i ryggen.
High pisiforme/Mathias Brunberg
